Vår så kallade ha en kalasdag på sjön gick snabbt bort. Packade ner allt i båten å barnen å oss själva å rodde iväg med en åra så vi kom ut en bit. Ganska grunt där vi bor så man måste ut en bit. Fredda fick igång motorn å vi kom iväg tills den la av ganska snabbt igen. Suck å stön, arga miner,sura miner, anna som inte kan sluta skratta å få mer bajsord av herrn i huset. Aja slutade med att han fick ro in med 1 åra i höga vågor å jag hjälpte till med händera. Våra tyska sommargäster måste ha sett oss för dem tog ut ekan å rodde till oss å frågade om vi behövde hjälp. Vi tackade massor men vi var ganska nära bryggan då. Men jättesnällt att dem brydde sig =) Det fick bli en baddag istället. Rätt skönt de me.
Lite reflektioner till er som undrar hur det kan vara att vara bonus"mamma" eller ja som jag själv ser de bonus Anna =)
Från början var det spännande. Har ju inte egna barn å så helt plötsligt fick man en 9 månaders och 4 åring på köpet...som nu har blivit 2 å 6 år. Det blev helt plötsligt vääääldigt tidiga mornar, gnälliga kvällar, bus å skratt.
Jobbigt att komma in i allt å jobbigt för både dem och mig att lära känna dem å mig. Ett barn är ett barn som gärna spelar ut å testar jämt jämt jämt å inte blir de lättare av att man kommer in efter att mamma har bott med dem länge länge.
Jag har full förståelse för att det blir konstigt å jobbigt att en ny människa kommer in i deras liv. att jag ska vara den som kan få bestämma över dem osv. Måste ju vara en helskum känsla. Å då även för mig som ska våga säga till om det är nått när man har den andra förälderna nära inpå och den andra som litar fullt på att man fixar de.
Som tur är har mamman å jag kommit bra överens. Inga störebekymmer och det känns skönt. Kanske underlättade av att vi kände varann sen innan lite grann.
Har man väl kommit in i de hela får man väldigt fina stunder ihop. Massa skratt, kramar, pussar, bus precis som det ska vara med barn. Men även svåra stunder när dem är ledsna eller drömmer mardrömmar eller helt enkelt bara saknar sin andra förälder som inte finns där just då. Då kan jag känna mig lite hjälplös när bara mamma eller pappa duger. Att man gör så mkt för dem och ändå så räknas man inte alltid....det kan vara jättejobbigt för hjärtat ibland. Jag försöker vara den som är vuxen och tänka att dem är bara barn å dem har rätt att känna som dem gör för det har dem. Tänk själv att pendla varannan vecka mellan människor dom älskar högst på jorden. Men kan ni förstå känslan av att vara den personen som skulle kunna göra allt för dem å sen kanske inte får räknas?
Hur som helst så tror jag alla familjer har bra dagar å mindre bra dagar. Hur som helst ska grabbana veta att jag älskar dem i massor. Å i det stora hela går det väldigt bra =) När dem kommer in å säger gonatt å ger pussar å kramar i mängder då fylls hjärtat till bredden. Så det är helt klart värt att kämpa för. För er som är på väg in i ett sånt förhållande där barn redan finns, tänk efter först det är en lång väg att gå och mkt som händer, men får man till det så är det väldigt härligt!
Den dagen vi ev får en gemensam är en dag jag längtar efter. När det händer får vi se och hur allt ska fungera med syskonen det kommer bli spännande och jag tror att det kommer gå skitbra för dem är ju så goa tillsammans. Men som sagt...den dagen....NEJ inget på gång än men man kan väl få önska =P
Love Anna
Vad blev det för en rolig leksak då?
SvaraRadera