Min klasskompis Jonas dog den här dagen för 10 år sedan.
Han kämpade emot sin cancer i flera år men till slut orkade inte kroppen mer.
Jag kommer ihåg att han sina sista dagar ville börja sista året på gymnasiet. Hans pappa berättade senare för oss att han låg på sjukhus den här tiden.
Innan sommarlovet började berättade han för klassen om sin sjukdom och att han var glad för att det var över snart. Han verkade så glad och berättade att han skulle bli frisk.
Alla blev så glada för hans skull att det äntligen snart skulle vara slut på hans onda.
Istället förberedde han för sin sista sommar utan några mediciner. Det var försent och han ville må så bra som möjligt så länge han kunde utan mediciner.
Den här dagen skolan började igen kom han med bil från sjukhuset. Dem hade fått stanna flera ggr efter vägen för han behövde kräkas. Dem ville att han skulle vända om, men han var en kämpe, han ville börja skolan å sista året. Det var sista gången jag såg honom. Ser fortfarande bilden av honom när han sitter i matsalen för sista gången.
Den här dagen för 10 år sedan var jag sjuk och hemma. Telefonen ringde på morgonen. Det var en nära tjej kompis till mig som ringde och var helt förstörd. Hon bara grät och grät. Jag förstod inte vad hon sa...det var så svårt att höra. Till slut uppfattade jag orden. ... Jonas är död. Tårarna strömmade nerför kinderna....det kunde inte vara sant...han skulle ju bli frisk?....Klassen skulle skippa skolan den dagen och träffas på stan för att sitta å prata tillsammans istället. Jag trotsade febern och kom dit, jag ville också vara nära mina vänner den dagen.
Hans begravning var vacker men självklart sorglig. Ena sidan var fylld av familj o den andra sidan var fylld av vänner och klasskamrater. Många blommor fanns på plats. Hans småbröder hade skrivit en text till honom. Jonas själv hade valt ut 3 sånger han ville skulle spelas på hans begravning. Kan ni fatta den känslan? Att vara 18 år och sitta och välja ut sin musik till sin egen begravning? Dem här spelades under tiden vi alla fick lägga varsin blomma på hans kista. Det var en konstig, en sorglig känsla. Att veta att han låg där i kistan. Helt ensam och för alltid. Det var många tårar som fälldes den här dagen. Senare på hans minnesstund hemma hos hans släkt stod en fin bild av honom ute i trädgården. Känslan släppte lite och blev mer glad. Glad för hans söta små syskon och fina familj som kämpade på bra med att berätta minnen av honom. Han hade en ganska nyfödd lillebror, och hans pappa sa att han fått välja namn på honom. Han valde Jonathan. Får mig att tänka lite på bröderna lejonhjärta.
Musiken han valde var words.....forever young och den sista sommaren. Låtar som alltid numera får mig att minnas Jonas men med ett ljust hjärta. Han var en härlig person, en person som alltid hade ett leende på läpparna, som hade en härlig humor, en person jag kallade för krulltott första dagen på gymnasiet. En person som hade så mkt att ge och som är saknad av väldigt många idag.
Jonas idag tänker jag lite extra på dig. Jag tror du har det bra där du befinner dig idag.
Usch vad sorgligt.. Tänk att det kan finnas så hemska sjukdomar som tar död på alldeles för unga människor. Men han har det alldeles säkert bättre där han är nu.
SvaraRaderaKramis!
Fy vad hemskt...
SvaraRaderaJag sänder en tanke till Jonas jag med...och självklart så har han det jättebra där uppe. Han vakar över er och har det bra.